johannamedjoel

Jaha, då var vi hemma från Malmö sen 2 dagar tillbaka. Känns fortfarande helt ljuvligt och jag njuter i fulla drag av att vara hemma igen.
Veckan i Malmö har varit väldigt långdragen, intensiv och minst sagt tråkig.
Kan ju resumera lite då.. Måndagen började med inskrivning som sträckte sig fram tills eftermiddagen. Micke åkte hem igen eftersom jobb väntade i Karlskrona.

Tisdagen kom. Dagen D. Joel fick fasta 6 timmar innan operationen. Gick förvånansvärt bra. Mamma kom som mitt stora stöd under dagen.
Och hela grejen med att Joel skulle sövas var helt sjukt jobbig. Grät bara vi kom ner på operationsavdelningen.

Timmarna under op. var pest och pina. Jag hade ingen som helst kontroll över vad som hände med MIN son.
Försökte iaf äta lite grann.
Själva uppvaket var ju inte mindre jobbigt än sövningen. Om än ännu mer jobbigt.
Joel vaknade lite för hastigt, vilket resulterade i att han ville ligga och skruva sig i sin säng, vilket inte var särskilt bra när gan var helt nyopererad och han blev intrasslad i en massa slangar som satt fast på hans lilla lilla kropp.
Självklart så började han ju att skrika. Har aldrig hört nåt liknande, och det där skriket skär fortfarande igenom mitt härta. Och för den som varit sövd och andats in den där skiten vet att man är helt risig i både halsen och bröstet. Så det hela blev en helt traumatisk upplevelse för mig, och inte minst för Joel som inte förstod särskilt mycket. Han var ju dessutom fortfarande groggy från allt smärtstillande och sömnmedel han fått i sig.
SÅ..det enda som fanns att göra vid just det tillfället var att ge Joel ännu mer lugnande så han fick "sova ruset" av sig. Så i 2½ timme satt jag med min bebis i min famn tills han vaknade. Med mamma bredvid mig såklart. Och aldrig har jag väl ångrat mig att jag utsatt min son för detta nån gång som just då. Det var helt hemskt.

Veckan gick och dagarna var galet långa (nätterna med för den delen). Fanns inte så mycket att sysselsätta Joel med. Lekrummet hade han tillslut sett både en och två gånger för mycket. Så det enda som fanns att göra när han var helt odräglig var att ta och sätta honom i vagnen och gå ut och gå. Många låååååånga promenader blev det under veckans gång. Minst 2 gånger dagligen. Enda sättet för mig själv att skingra tankarna från allt vad sjukhus hette. Så det blev lite som MIN tid också. Då kunde jag lyssna på min musik, fundera eller sätta mig och läsa någon tidning nånstans. Vilket man behövde åtminstone nån gång under dagen.

Hur som helst. Allt gick bra. Joel är precis som han brukar. Och han repade sig otippat snabbt. Känns jätteskönt att det är över. Och nu ångrar jag såklart inte att han fick göra det. *ler* Känns skönt att veta det inte är något som han kommer att komma ihåg senare i livet...än om vi skulle gjort det när han blivit större. Så jag tycker ändå att vi gjorde ett bra val.

Så nu kommer vi att vara hemma 1½ vecka till. Sen börjar Joel på förskola...på riktigt. Och jag hoppas det kommer att gå bra. Sådär...nu ska jag gå och nana. Vi hörs!

Tjillevippen!



(skrev inlägget torsdagkväll. Men nätet slutade fungera så jag lägger in det så som jag skrev det just då)